jag såg mitt favoritband på lördagen.

30.10.2016 kl. 20:29

 

 

Det känns som om varje människa har en unik relation till Kent. Oberoende om man tycker att bandet är obegripligt, något som figurerar i bakgrunden, eller om man fullkomligt älskar musiken, har alla en relation till bandet. För mig är Kent mitt absoluta favoritband.

Mina första Kent-minnen är från 2002 då Vapen&Ammunition-albumet släpptes, och jag nio år gammal såg musikvideon till Kärleken väntar. Men det tog ytterligare några år innan jag hittade bandet på riktigt. 

Jag tycker man kan kategorisera in Kent-fans i olika generationer. Lite beroende på när man är född har man olika åsikter om när bandets glanstid varit. Oftast är det albumet som fått en att fastna, som defienierar ens Kent-smak. Jag, som sagt, började vid Vapen&Ammunition och står fortfarande fast vid att det är världens bästa album. Albumet är genomgående briliant. Jag tycker att precis varje låt är fantastisk.

Jag kan också uppskatta det mera elektroniska soundet, vilket många som "varit med från början" har svårt för. Kent har provat på mycket och gått från mer klassisk rock till mer experimentella sound, men de har alltid hållit en hög nivå. I 26 år har de lyckats göra musik utan att ha släppt ett pinsamt album. Det är minsann en merit. 

På lördagen såg jag mitt favoritband för första gången. Ja, faktiskt. Det var första gången. 

Det låter kanske märkligt, men jag har varit rädd för att gå på en livespelning med Kent. Jag har haft en så otroligt stark relation till musiken som jag inte har velat förstöra med dålig ljudåtergivning, falska toner och dålig sikt till scenen. Men när Kent meddelade om sitt slut kunde jag inte mer skjuta upp det. Jag måste gå.

En halv minut in i första låten, 999, under konserten rann tårarna ner för mina kinder. Jag har oroat mig helt i onödan. Det var perfekt och jag stod bara några meter från Jocke Berg.

Under två och en halv timme blandade de hejvilt gammalt och nytt medan den gick rysingar genom min kropp. Av de allra nyaste låtarna spelade de bland annat Den vänstra stranden, Förlåtelsen och Egoist. Av de äldre, de ganska självklara Musik Non Stop, Kärleken väntarDom Andra, Utan dina andetag och Mannen med den vita hatten.

Jag kan inte ge någon objektiv dom över konserten. Jag var helt för fylld av nostalgi och övervälmande känslor. Och tacksamhet över att jag köpte de där biljetterna för sju månader sedan. 

Jag kanske saknade Socker, Elit, Ismael, Pärlor och Vy från ett luftslott. Men jag förstår deras låtval, jag förstår. Det är omöjligt att möta allas unika Kent-relation. Jag är bara tacksam för att cirkeln äntligen är sluten och jag sett mitt favoritband. Och för att de slutar med äran i behåll.

 

... ....