Många, långa tågtimmar och tårar

12.10.2016 kl. 17:01

 

 

 

Vi har varit tillsammans i exakt åtta månader nu. Det sa bara klick som för den svenska kungen, och så orkade vi inte krångla till mera, även om geografin försökte.

På vår tredje dejt berättade jag att jag skulle flytta till Vasa på hösten, att jag måste. Jag hade redan skjutit upp det ett år och jag ville verkligen studera journalistik. Jag tänkte att det var bäst att säga det så fort som möjligt och förbereda mig på att det skulle vara slutet på vårt dejtande. Vem vill satsa på någon som snart ska flytta flera hundra kilometer bort ganska snart? Inte den bästa raggningsrepliken precis. Men Tuomas blev inte skrämd. Istället svarade han ”ett år är ju inte så länge”. Och ganska snabbt där efter blev vi ihop.

Vi blev ihop medvetna om att ett långdistansförhållande väntade. Som nykär kändes det helt absurt att vi skulle klara av att vara ifrån varandra så långe. Men vi var så övertygade om att vi hörde ihop, så det fanns inget annat alternativ än att acceptera faktum.  

I någon mån har vi försökt planera inför den här hösten, men mest har vi försökt avdramatisera det hela. Det är ju faktiskt bara ett studieår och vi befinner ju oss i samma land. Jo, buss- och tågresorna är både långa och dyra, men inte omöjliga. Inga problem. I något skede var jag ganska kaxig och tyckte att det var konstigt att människor frågade om vår framtid. Jag har ju klarat mig ensam i så många år, vad är problemet?

Men de två första veckorna var svåra för mig, mycket svårare än jag hade tänkt mig. Jag kom till ett nytt ställe där jag knappt kände någon. Lägenheten var tom och kal, och jag kände mig otroligt ensam medan Tuomas levde vidare i sitt bekanta liv i Åbo med alla sina vänner. Jag kunde inte njuta av att vara i lugn och ro och ha tid för mig själv. Jag kände mig bara ensam och saknade Tuomas hela tiden. Jag tänkte konstiga tankar och var helt övertygad om att han hade glömt bort mig. Jag grät varje gång vi talade i telefon och var rädd för att hela året skulle bli så här. Att jag bara skulle vilja tillbaka.

Efter två och en halv vecka isär åkte jag till Åbo över veckoslutet och en stor tyngd lyftes från mina axlar. Tuomas hade inte glömt bort mig. Allt var som vanligt. Och buss- och tågresorna var inte heller så farliga.

Efter chocken i början har allt känts lättare. Jag känner mig inte längre lika ensam och njuter av egen tid igen. Jag gråter inte när vi talar i telefon och det känns som om vi är en del av varandras vardag, trots att vi inte är på samma plats.

Nu har jag bott sju veckor i Vasa och min analys av långdistans är tillsvidare följande: Det är inte lätt, men det går. Bara sju månader kvar. 

 

... ....
Kommentarer (5)
Så ledsamt men så vackert inlägg, o så skönt att det inte känns lika lämgre. Kram
Hanna12.10.16 kl. 19:14
Det känns som tur SÅ mycket bättre nu. Kram <3
12.10.16 22:10
Förstår precis hur det känns... Men det är bara att kämpa! Tiden går snabbt försöker jag i alla fall tänka, och sen när prövotiden är över har man hela livet kvar som man får bo tillsammans :)
Louise12.10.16 kl. 22:57
Litar på att du vet vad du talar om. Är verkligen imponerad över att ni klara av att vara flera månader ifrån varandra när du var i USA. Och jo, du har så rätt :)
13.10.16 21:08
Så fint skrivet. Känner verkligen igen mig på vissa punkter. Skönt att du kommit över den där första tröskeln som kanske är den jobbigaste. Ta hand om dig själv och varandra!
fia linnéa emelie14.10.16 kl. 14:34
Tack, det ska vi. Den första tiden skrämde mig verkligen, men det är en enorm skillnad nu. Det känns okej att leva egna liv på olika håll och sedan ta vara på de stunder vi har tillsammans.
14.10.16 21:31
Så ledsen över att de ändå var så jobbigt för dig. Men är också så glad för din skull att det känns bättre. Det går ju ändå så himla snabbt. puss puss puss
frida21.10.16 kl. 11:56
Jo, det var verkligen jobbigt. Med det är så värt det :) saknar dig så! <3
25.10.16 00:23
Så hög igenkänningsfaktor här (även om vi har ganska olika situationer haha...). Distans suger oberoende om det några hundra eller tusentals kilometer.
Elle31.10.16 kl. 14:57
Precis så är det. Samma omtumlande känslor ändå!
31.10.16 21:20